Universum och de känslomässiga lagarna

De allra flesta tillskriver inte universum några åsikter, utan menar att universums skeenden är godtyckliga, fria från alla typer av värderingar. Om man skrapar lite på ytan ser man dock att det här är ganska verklighetsfrånvända antaganden som får sin trovärdighet mer genom dessa grundtesers automatiska och implicita upprepande än genom en mer seriös empirisk prövning/omprövning. Att vara människa är att vara underkastad universums lagar, och i denna bloggpost avhandlas inte de lagar som den mekanistiskt inriktade vetenskapen så framgångsrikt har klarlagt (ex. lagar om rörelse och gravitation), utan de för själslivet mer vidkommande känslomässiga lagarna.

Universum är uppbyggt av en god och en ond sida som gemensamt kontrasterar och genom detta kontrasterande skapas livsupplevelsen. Detta mönster kan återfinnas i de flesta strukturer och är därmed en av ärkestrukturerna tillsammans med ex. blomning/död-strukturen och det gyllene snittet. Ondska och godhet har som ord betraktat besvärliga konnotationer genom vårat användande av dessa ord för att beskriva mänskligt beteende, men de är ändå de mest relevanta orden för att beskriva universums i mina ögon ibland bisarra, och faktiskt "egotrippade" egenskaper.


Universum har en oändlighetsegenskap som delas av dess beståndsdelar godheten och ondskan. Universum är alltså oändligt gott och oändligt ont. Detta faktum har människan i alla tider haft svårt att ta till sig, och denna oförmåga att ta universum för vad det är, gör att vi får en massa lidande som i avsaknad av fruktbara och verklighetsförankrade förklaringsmodeller är ett lidande som inte heller leder till några positiva förändringar.

Människan har genom historien skapat förklaringsmodeller av världen och i dessa har man i förvetenskaplig tid ofta satt människan i centrum av skapelsen. Människan är ju som bekant inte i centrum av skapelsen, men är inte heller helt utlämnade åt den godtycklighet som reduktionistiska tänkare hävdar. På ett sätt är godtyckligheten faktisk, men det reduktionismen missar är att det också finns ett oändligt gott och ett oändligt ont som människan kan välja att försöka nå fram till för att bättre styra sitt liv. De reduktionistiska tänkarna reducerar ofta detta till bio-kemiska processer, trots att mycket empiri tyder på att vi inte enbart är dessa processer, och att andra förklaringsmodeller vore rimligare.





För många i vår kultur är universums dualitet kanske tydligast som minnen från barndomen, eftersom det är den period i livet man fortfarande förnimde världen på ett påtagligt sätt. Barnets smärta är påfallande stark men också barnets njutning. Universum vill ge båda delarna och det är det som kan tyckas lite sjukt som människa att universum s a s både är kärleksfullt och oändligt generös och samtidigt i det närmaste hatiskt, hämndlystet och självrättfärdigt. Detta är en cykel som gör att människan hela tiden strävar efter att undvika smärtan, på mer eller mindre verklighetstillvända vis. Denna cykel är människans egentliga verksamhetsfält, det ställe där hennes känslobo är i utveckling och rörelse. Denna känsloboets rörelse är den hetaste önskan som alla människor bär inom sig (allra oftast omedvetet) och detta brukar ofta betraktas som "meningen med livet".

En annan bisarr egenskap hos universum är dess svar på mänsklig likgiltighet. Likgiltighet kan vara ett svar på grusade förhoppningar, och alltså vara ett utslag av depression. Man kan uppleva att man har kört fast på "livsvägen" och det är också så det faktiskt ligger till! Ingen kraft från universum kommer flytta dig ur det tillståndet, du får snällt ordna detta på egen hand. Är en människa i kontakt med glädje och sorg (och hämndkänslor osv.) så är hon också i god kontakt med universums lagar om förändring. Den likgiltighet som kan vara ett resultat av svår smärta är ett tillstånd som universum inte kan känna - just för att det är likgiltigt, och detta ter sig ju självklart orättvist för människan! Det som gör universum till en någorlunda dräglig plats är dock att den subjektiva omgivningen är extremt känslig för subjektets förhoppningar, och erbjuder alltså rörelse så fort subjektet förmår hoppas. Universum lever efter principen om att den som söker efter något och fokuserar på sin avsaknad av detta något ska bli uppfylld av det avsaknade, och nå fram till sitt mål. Detta är inte en helt främmande insikt för människan, men den är föga spridd och skapar därmed en onödig tröghet i det som borde vara det hedonistiskt fokala människolivet där känsloboet kommer till utveckling. Även om också avstängdheten och likgiltigheten är en typ av kontrast som är viktig som erfarenhet för känsloboet så är det en kontrast som ligger utanför den logik som annars utgör den mänskliga dynamiken (och genom dess låsningstendens kan den lätt bli fattig på mänsklig mening).

Sammanfattningsvis så kan man säga som så att universum inte ska tas på alltför stort allvar. Man kan på många sätt utnyttja universums lagar för att få ett så rikt liv som möjligt. För min del tycker jag att det är helt ok att vara frustrerad på universum, eller att på olika sätt kunna skoja med universum och lära känna detta märkliga livsrum bättre. Huvudsaken är nog att vi som människor blir mer medvetna om vad universum egentligen är för någonting inte bara genom fysikens studier. Om vi utforskar universums känslomässiga lagar kommer livet bli klart mycket roligare och enklare!